Då har äntligen den gyllene dagen kommit då rekryterna för första gången slipper ut i friska luften på permission. De första två veckorna har varit en aning stressiga. Vi undersergeanter har inte fått mycket sömn, dagarna har gått åt till att få ordning och reda bland rekryterna, nätterna till att planera och diskutera vad som händer på enheten.
Så småningom börjar även rekryterna att komma in i den militära miljön. De lär sig snabbt hur systemet fungerar, vad de får och inte får göra. Om de inte lär sig snabbt, så lär dom sig efter att ha varit ”In och rätta” tre gånger före de slipper på mat. Dock börjar det – till vår stora förskräckelse – växa fram en nonchalans mot det militära systemet med överordnade och underordnade.
Droppen som fick bägaren att rinna över var när en rekryt stack huvudet in i en chefsstuga och skulle ha ärende till US S. Han öppnade dörren, stack in huvudet och frågade: ”Är S här?”. De som varit i militären kan tänka sig hur scenariot såg ut efter det. När rekryten hade gått in och ut ett par gånger efter diverse utskällningar kom han till slut in med ett någorlunda bra kanslibeteende, innefattande tilltal, hälsningar och allt annat som hör till när man talar med en högre militärgrad.
Jag vill minnas att detta även hände under min tid som rekryt, man ”växer ihop” med sina undersergeanter, och märker att de även är vanliga människor. Vad som dock i detta fall är annorlunda är att vi nu sover tillsammans med rekryterna. Tydligen har någon bestämt att det borde vara så, och min enhet är den enda som väljer att följa den bestämmelsen. Så stugförmännen sover i samma stuga som rekryterna.
Själv har jag i mitt tycke ändå lyckats hålla avstånd till mina rekryter, fastän det ofta tar emot, och rent av känns konstigt att sova med dem efteråt. Men korrekt beteende alltid när de vill tala med mig, oavsett när eller vad det gäller. Det enda sättet man lyckas bibehålla sin rang som undersergeant.
”Vi US:ar har inga vänner i civilen, och har inte kommit hit för att skaffa några heller.” Det är nästan sanningen. I alla fall den biten som handlar om att vi inte vill skaffa några nu. Att bli kamrat med rekryterna skulle helt enkelt inte fungera. Jag kan tänka mig att det i en krigstida situation skulle fungera bra. Eller senare i utbildningen när man har ”fått” sin krigstida grupp. Men nu finns det ingen ”We are in this together” känsla, utan det som finns från rekryterna sida är ”We want to get out of here together”, vilket gör att vissa av dem frenetiskt läser Allmänna tjänstereglementet för att hitta något kryphål som dom kan störta alla undersergeanter, försvarsmakten och på så vis få TJ0…
Första skogsdagarna har även farit förbi. Vi har även ätit den första fältlunchen med dem. Något som tydligen var uppskattat av dem. Vem tycker inte om varm köttsoppa när man krupit, ålat, sprungit, hoppat och utfört annan skogsverksamhet i några timmar? En skjutbanedag har också farit förbi, där nästan alla träffade tavlan på 25 skott.
Annars vet jag inte mycket mera att berätta om i detta skede… Hoppas jag slippe på kommendering till UK bara.. Skulle vara trevligt.. (Dels för att slippa på UK, men även för att vi har övernattningsövning samtidigt :X )
Hajoo med dagarna, de 166 som återstår.
